Landshövdingen o jag

Konstig rubrik,men det får sin förklaring snart!
Min farfar dog,när jag var 5 år, 1959. Hans död innebar att min far slutade med brevduvesporten som han  han varit engagerad i som ren avkoppling,nu hade han inte tid till duvorna längre eftersom min farfar som var delaktig i vårt snickeri inte längre fanns som hjälp. Som far till 3 söner och egenföretagare blev det omöjligt, där har vår sport inte ändrats.
Duvorna som bodde på vinden av snickeriet fick leva helt fritt utan mer tillsyn än att de fick mat en gång i veckan,vatten fanns i havet 75 meter från slaget. Maten var blandsäd som man kunde köpa i köpmannagården i Skillinge.
Som 8 - 10-åring började jag att intressera mig för duvorna,och det fanns gått om dem ,kanske ett par hundra som dessutom förökades med till flygare från hela Europa, jag skrev upp alla nya som hade ring,på dörren till slaget,när de hade kommit och vilket nummer de hade,snart var ena dörren full med anteckningar,så det fick bli en ny dörr snart.Intresset blev större och större,men eftersom föräldrarna tyckte att jag var för liten fick jag inte gå med i klubben (Simrishamns BK-66) Men intresset fanns och försvann inte, min pappa tyckte att vi ibland fick gallra så en gång om året nackades ett hundratal duvor och vi fick äta duva ofta. när antalet gått ned till en mer rimlig nivå kunde jag börja sköta dem bättre och till och med ge dem vatten varje dag. Jag "bodde" hos duvorna och vid den här tiden lärde jag mig själv mer om duvor än någon annan har lärt mig. Det jag har varit viktigt är att jag lärde mig det grundläggande som barn,hur man skapar kontakt med duvan och helst så mycket kontakt att man  "blir ett med duvan"så tätt kan det bli att man i princip kan kommunicera med dem,att duvan och jag förstår varandra. Samma sak upplevde jag när jag själv fick barn och min lilla Anna började bo hos duvorna och faktiskt fick våra duvor att göra underverk på tävlingarna.
Vad jag försöker säga med det här resonemanget ,är att det är viktigare att lära sig om hur duvorna fungerar än att lära sig allt om mediciner och foder. Allt är naturligtvis viktigt men jag håller kontakten med duvan viktigare än något annat.
Min Rubrik: Landshövdingen och jag!kommer från hur jag som barn gjorde personligheter av mina duvor, en blåbandad hane som jag tyckte var den som bestämde fick heta Landshövdingen en liten rödbrun Engelsk hona som var världsmästare på att picka i sig linfrö fick heta Wilma (Rudolf). Landshövdingen hade en självklar plats på mitt huvud när jag satt mitt i bland duvorna när de skulle äta,jag strödde mat på mig själv och duvorna klättrade på mig och bl,a Wilma åt mat från min mun. Att vara med duvorna på det sättet gjorde att jag lärde mycket ,som jag har nytta av även i dag. Jag vet idag hur duvor tänker och hur de fungerar,jag lärde mig också basen då,om äggläggning,unguppfödning ,parning m.m ,efterhand har jag lärt mig diverse både nyttiga o onyttiga saker om duvor,men utan basen är det inte lönt att lära det andra. Hade hoppats att vi hade haft lite brevduve kunskapsträffar  i klubbarna i Sverige så vi hade träffats och lärt av varandra.För hade vi utställningar och föredrag på höstarna,kanske nåt för de styrande

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Avelsduvor till salu

Träning,hur mycket och när.

8 1 5 !!!!!!